ibland drabbas jag av den något negativa känslan att, vadå foto vem som helst kan väll ta en bild.. bara att knäppa av.. det är ju ingen konst. då brukar jag surfa runt på nätet och kolla andra duktiga fotografers bilder. Att se bilder som ger wow känsla och som ögoblickligen rör upp känslor inom mig ger alltid en nytändning och stärkt förundran över den magi som skapas med kameran som verktyg.

Jag har också kommit att tänka på att det finns välldigt många fina bilder som faktiskt hade gjort sig ännu bättre uttryckt i annan konstform som tex teckning olja etc då kan jag känna att kamerans potential inte utnyttjats fullt ut.

Samtidigt ser jag ingen mening i fotorealistiska avmålningar där ett foto används som grund, det tillför inget,det som gjorde bilden intressant fanns där i fotot, även om det absolut visar på en stor teknisk skicklighet hos målaren och kräver både tålamod och tid. Jag tycker helt enkelt att man skall utnyttja de unika styrkorna i den teknik man använder.

ja ovanstående kan säkert disskuteras fram och tillbaka men ett område där jag själv tycker kameran står i en klass för sig är porträtt. Där är kameran helt oöverträffad och överlägsen alla andra konstformer. De ögonblick och känslor som går att fånga och förmedla berör på ett sätt som är unikt för den fotografiska bilden.

det blev visst en hel novell, måste bero på att jag har VABat hela veckan och har skaparabstinens 🙂

som tur är skall jag fota just porträtt imorgon. ett band som vill ha bilder till skivomslag.